Det är känt från detaljerade anteckningar på papyrus att medicinsk personal använde peelingformuleringar för att behandla hudsjukdomar i det gamla Egypten så långt tillbaka som 1550 f. Kr. Detta var den period strax före faraon Ramses 1 tid, när Hysos kungar styrde det stora landet. Det är dokumenterat att det precis som idag var stor efterfrågan på hudläkare bland de mer välbeställda kvinnorna eftersom solskadad hud var ett tecken på lägre rang i samhället. På den tiden, innan Botox och hudlasrar, använde kvinnor en mängd olika ämnen såsom alabaster, olja och salt för att förbättra huden.
Det kan vara intressant att nämna att sur mjölk var mycket värdesatt som en exfoliant, antagligen eftersom den innehöll mjölksyra, en alfa-hydroxy syra som ofta används idag. Men tiden går som solen i himlen och så småningom förde en egyptisk familj från Luxor flera hårda krig mot de utländska Hysos kungarna och drev dem slutligen ut ur Egypten för evigt.
Många år senare hittades en kopia av formuleringarna av dessa kemiska hudkurer mellan benen på en mumie i Assassif distriktet i Theban nekropolen. Manuskriptet passerade många händer tills det slutligen köptes av Edwin Smith i Luxor 1862, och därefter blev känt som Ebers Papyrus. I Europa det året blev Otto van Bismarck ministerpresident av Preussen, upplöste parlamentet och började samla in skatter för en konflikt som slutade med det fransk-preussiska kriget. Kriget hade Bismarcks önskade effekt att förena de södra germanska staterna, men kostade tyvärr nästan livet på en ung tysk arméläkare vid namn Paulus Gerson Unna. År 1871, trots allvarliga skador återvände han till universitetet i Heidelberg att fortsätta sina studier för att så småningom bli en av Tysklands största dermatologer. År 1881 öppnade Unna Dermatologikum, ett privat dermatologiskt sjukhus i Hamburg och följande år formulerade han en kemisk peeling bestående av av resorcinol, salicylsyra, fenol och triklorättiksyra som fortfarande är i bruk idag.
År 1903 berättade ordföranden i Dermatologi av New Yorks universitet inför en tyst publik om fördelarna med att använda fenolpeeling mot akne ärrbildning. Detta innebar att peeling fortsatte användas och under första världskriget användes dess antiseptiska egenskaper för att behandla sår, särskilt efter det ökande antalet explosionsbrännskador i ansiktet i de smutsiga skyttegravarna. Det var under denna period som en fransk läkare som heter Lagasse noterade det förbättrade estetiska utseendet av sår som hade varit klädda i fenolbandage. Det är inte känt om någon av dessa soldater till slut dog av hjärttoxicitet, men vi vet att efter krigsslutet så fördes hans tekniker till Amerika av sin dotter Antoinette, som sedan började en kosmetisk praktik i Kalifornien.
Kunskapen om kemisk peeling stannade kvar bland dessa kosmetiska utövare fram till början av sextiotalet när Litton och senare Baker och Gordon presenterade för sina dermatologiska kollegor om de patienter de hade behandlat med några av dessa kosmetiska formuleringar. Baker-Gordonpeelingen bestående av ca 50-55% fenol är fortfarande i bruk i dag. Den görs genom att kombinera 3 ml 88% fenol, 2 ml destillerat vatten, 2 droppar Crotonolja och 8 droppar Septisol. Crotonoljan och Septisol används för djupare penetration och mer absorption av fenol. År 1966 publicerade Baker resultaten av dess effekt på 250 patienter.
0 kommentarer